emelieidajonasson

Hade en pissjobbig natt igår. Bölade mig igenom kvällen typ, och tyckte förbannat synd om mig själv. Mr hemlig och jag började prata, om allt & inget. Bland annat våra fina minnen tillsammans. Och då bröt jag ihop, totalt. Trodde jag släppt det, men det hade jag nog definitivt inte. Ni förstår, mr hemlig är en fantastisk människa. Han fick mig på fötter igen efter en jävligt jobbig tid och jag mådde så bra. Så bra. Jag var så kär. Han var min, äntligen min. Sen förlorade jag det som betydde mest för mig, och han tog mitt hjärta med sig. Jag har inte släppt det än och vet inte när jag kommer göra det.

Jag kommer att hoppas mer än jag borde. För jag vet att det borde vara vi egentligen. Det bara är så. Han är min prins och jag hans prinsessa, ingen annan.
Det som hände var mitt fel och jag ångrar det så stort. Hade jag varit lite snällare hade min prins älskat mig än idag förmodligen. Hade jag inte gjort det jag gjorde mot honom, så kanske vi hade varit lyckliga än idag. Jag klandrar inte honom för någonting, utan bara mig själv. Det var endast mitt fel.

Det kommer jag aldrig att glömma. Jag kommer aldrig att glömma honom. Och framför allt, jag kommer alltid att älska honom. Det var han som alltid fanns där för mig dag som natt. Han som åkte flera mil bara för att få spendera sin tid med mig. Han som jag ser än idag. Jag vill bara tvärnita, slänga mig ur bilen och slänga mig i hans famn och aldrig släppa taget. Jag kommer aldrig sluta hoppas.
För jag vet att det är rätt. Det är rätt.